242km


242km, så långt avstånd kommer jag ha till världens bästa vän frånochmed imorgon. Efter att endast ha haft ca 20meter mellan husen i 20år så känns detta hur jobbigt som helst. Nu kommer vi inte kunna ta en kopp te på kvällen, gå ut på promenader eller kolla serier tillsammans. 
Vi har verkligen haft en otrolig tur att alltid ha haft så himla nära till varandra. Hon är liksom en del av min familj och jag en del av hennes. Älskar bland annat att hennes pappa sagt att jag alltid är välkommen dit för att äta mat, hänga och kolla fotboll. Ni kanske fattar hur nära vi är? Haha!
Så i framtiden kommer det garanterat bli många tripper till Uppsala och långa samtal på Skype! 
Nej fy, det här är jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara. Men jag är så otroligt glad för hennes skull också, och fytusan vad bra hon är! Stoltare bästa kompis får ni nog leta efter 🙋🏼

När man vet att man ska släppa taget

Bilder från weheartit.

Någon gång i livet kommer vi träffa en person som kommer vända våra liv upp och ner. Vi kommer träffa personer som vänder våra liv upp och ner på både bra och dåliga sätt. De dåliga sätten tenderar vi tyvärr att stöta på oftare än de bra.
 
Jag träffade min "vända livet upp och ner på ett dåligt sätt"-person för första gången för ganska många år sedan. Egentligen visste jag att det aldrig skulle kunna bli något seriöst mellan oss, men förhoppningen fanns ändå där. Efter en vår, sommar och höst tog det slut. När vi träffades igen några år senare kom förhoppningarna tillbaka, känslorna fanns kvar, om än ännu starkare än tidigare. Efter en vinter, vår och sommar tog det återigen slut.

Det finns säkert många anledningar till att det blev som det blev mellan oss, och vi är nog medvetna om dem båda två. Det betyder dock inte att det inte gör ont när man ser att personen har träffat någon annan. Någon som han öppet kan visa hör ihop med honom. Den tjejen får allt det där som man själv ville ha och längtade efter, men aldrig fick. Det är klart att det känns.

Förr eller senare når man en punkt då man är tvungen att släppa taget, oavsett om man vill eller inte. Det kommer ske samtal där du kanske gråter med en nära vän vid din sida som nästan desperat försöker övertyga dig om att du är värd mycket bättre. Och det kommer göra ont, för du önskar så gärna att det kunde ha blivit ni samtidigt som du vet innerst inne att det aldrig riktigt fanns någon chans för er egentligen. Inte då och inte nu.

Det kommer ta ett tag att släppa taget men till slut bara händer det.

"Självklart kommer vi ha kvar kontakten efter studenten"

(bild lånad av Astrid)

“Självklart kommer vi ha kvar kontakten efter studenten” är ord som jag tror att många yttrade den sista terminen på gymnasiet.  Och nu i efterhand kan jag tycka att vi alla var lite väl naiva när vi trodde att vi skulle lyckas hålla kvar kontakten med de vi umgåtts med nästintill varje vecka i tre år.

Efter studenten följde drygt tre månader sommarlov för vissa, medan andra började jobba direkt. Några fick jobb i Norge och flyttade dit, andra fick jobb på ”hemmaplan”, vissa njöt av sommaren utan att göra så mycket och vissa flyttade utomlands. Redan här tappade man kontakten med många.

I augusti kan man väl säga att nästan alla levde i en ny vardag. Några började plugga, andra jobbade eller sökte jobb. För de som började plugga blev det snabbt fullt upp med studier och/eller aktiviteter med nya klasskompisar och de med jobb hade fullt upp där.

Helt plötsligt träffas man inte varje dag och när man känner för att umgås med någon hör man säkert av sig till den man känner sig närmast med. Man hör inte av sig till killen som man hade språk med, eller tjejen man hade individuellt val med. Varför skulle man göra det? Man kommer ju så bra överens med tjejen eller killen man klickade så bra med på festerna under sista terminen.

Att hålla kontakten med gamla klasskompisar eller andra vänner efter studenten är svårt. Nu kanske någon sitter och tänker att: ”det är ju inte alls svårt, det är ju bara att höra av sig”, och ja, det är klart att man kan höra av sig. Men det är lätt att glömma bort varandra eller ta för givet att någon inte kan umgås för att: ”hen har säkert jättemycket i skolan, så det är nog ingen idé att höra av sig”, ”jag såg att hen skulle jobba, så hen kan nog inte ses”.

Efter att ha varit på samma nivå i livet under cirka tre år så är vi plötsligt på olika nivåer allihop. Någon jobbar, någon pluggar, någon reser, någon har flyttat osv. Vi befinner oss på helt olika nivåer och medan vissa är kvar i ”studentlivet” så har andra kommit in i ”universitetslivet” eller ”jobblivet” och det är bara så det är.

”Självklart kommer vi ha kvar kontakten efter studenten” är ord som jag tror att många yttrade den sista terminen på gymnasiet, men det är inte alls en självklarhet.

Upp